piratn

På internationella kvinnodagen går jag på orkesterkonsert på GöteborgsOperan. Vi ska få höra kvinnliga kompositörer, jag och publiken bestående av många kvinnor och många äldre. Rad 2 precis på kanten. Jag och Tobias. Han bakom är en gubbe som säger “en kvinnlig kapellmästare”. Hans sällskap har plockat ut sin hörapparat säger hon, så hon hör inte vad han säger.

Vi sitter närmast harporna vilket också gör att de hörs extra tydligt. Genom ljudbilden är det harpan som tränger igenom. Det är inte ett ljud genom högtalare, jag ser fingrarna knäppa på strängarna, jag hör fingrarna knäppa på strängarna. Det kommer ett så varmt ljud från harpor. Jag vet att jag inte egentligen kan beskriva det med “änglalik”, men jag tror du förstår vad jag menar. Harpan har ett varmt ljud, där fingrarnas väg över strängarna tydligt framträder. Det är ett instrument som ofta används som en koppling till död, änglar och himlen.

Jag visste inte detta sedan tidigare men en harpa har pedaler, sju stycken tror jag. Fötter som trampar ner pedaler och som släpper upp pedaler. Vi sitter så nära att jag kan höra hur pedalerna trycks ner när de andra instrumenten är extra tysta.

De två kvinnorna som spelar på harporna är i olika åldrar. En av dem ser ut som en 25-årig Madicken med långt, lockigt hår. Jag tänker
“hur övar hon”, “varför började hon”.

Den andra kvinnan är äldre, hon har ett ticks som gör att hon ser irriterad ut. Hon snörper ideligen ihop munnen på ett koncentrerat vis, det får mig att börja fundera på hur de delade upp musiken sinsemellan. Och hur övar de.

När solisterna spelar viskar jag till Tobias “nu är det fight, hör du?”, för i musiken hörs en osämja mellan instrumenten. De tävlar om vem som kan spela vildast, snabbast, högst, vem som tar de största intervallen och vem som gör det snabbast.

Solisterna blir klara och tar i hand med kapellmästaren innan de går av scen. Tobias frågar varför. Jag säger att det är kapellmästaren, det är hon som bestämmer, henne ska man skaka hand med.

Alla violinister har kostym och blanka skor eller vad säger jag. Nästan alla. Det sitter män där som inte har blanka skor, det sitter kvinnor där som inte har kostym. Men de rör stråkarna i exakt symbios, och så länge jag får sitta och höra deras musik och se deras synk så kan de ha på sig precis vad de vill.

När jag spelade fiol var jag åtta år. Jag förstod inte varför det var av så stor vikt att stråken skulle börja på en sida och gå till en annan, varför var det så viktigt. Nu förstår jag det. För att det är väldigt väldigt snyggt.